ATT SKAFFA BLANDRAS



DSC_0079

Blandraser. Finns det ett större ämne att skriva om? Finns det ett känsligare ämne? Ett ämne där det är större risk att trampa någon på tårna? Vi är väl medvetna om riskerna som finns när vi väljer att skriva ett helt inlägg om blandraser, för åsikterna kring dem är lika många som det existerar.

Idag ska vi helt enkelt skriva lite om blandraser, varför det är ett känsligt ämne och vad vi alla ska tänka på när vi köper en blandras!

Varför är då blandraser ett ämne som väcker så mycket känslor? Jo, det är inte för att själva blandrashunden väcker känslor, utan helt enkelt för att aveln väcker sina frågetecken. Det finns självklart jättebra blandrasavel också, men det är litet svårare att hitta. Vi kommer börja med att skriva om den blandrasavel som är allra vanligast, där en parar sin hund med en annan hund för att sälja valparna som sällskapshundar, även kallad köksavel. Vi kommer kort gå in på designerrasuppfödare och prestationsavel i ett annat blogginlägg!

Dels har blandrasuppfödare inte samma krav på sig som en uppfödare av renrasiga hundar då de inte har en organisation som SKK i ryggen. Hälsokoller, mentaltester och annat väljs ofta bort av olika anledningar. Alla raser har sina rasbundna sjukdomar, även om de varierar i mängd och risk.

En annan sak vi måste fråga oss när det kommer till blandrasuppfödare är vart motivationen till aveln ligger. En duktig uppfödare letar avelsdjur som stämmer överens mentalt och fysiskt med rasens standard över land och rike om inte utomlands, och vill med sin avel tillföra något riktigt bra till rasen. Oftast så ligger inte samma motivation bakom blandraskullarna då en rasstandard inte finns. Ibland är motivationen att ens hund är väldigt söt och att en vill ha en valp på den, ibland är motivationen att en vill tjäna pengar. När motivationen inte längre handlar om att få fram en så frisk, stark och stabil hund som möjligt så är det lättare att tumma på vissa saker som en egentligen inte borde tumma på, men det är också ofta en köksavlare vill väl men inte har kunskap om mentaltest och hälsokoller. Ibland är motivationen att ens hund har ett väldigt bra psyke som en vill föra vidare. Om en vill avla på en hund med bra psyke så ska psyket vara utvärderat genom MH eller BPH och när det kunskapen inte finns så blir det lite som det blir. Oftast har heller inte dessa uppfödare samma erfarenheter som en uppfödare av renraser, då det oftast bara är att en vill ta en kull på sin hund.

Sedan har vi det där med att en stamtavla saknas. Själva pappret spelar ju ingen roll utan det är informationen i det som är viktigt. Var föräldrarna friska? Hade dem ett bra psyke? Farföräldrarna? Hanens tidigare kullar, hur mår dem idag? TIkens? En stamtavla är en karta över hundens gener och är otroligt viktig när vi ska avla på en hund.

Om vi tittar lite på blandrasavel och genetik möter vi också en del frågetecken. Om vi parar en tax och en mops är det inte säkert att vi får en hund med 50% taxmentalitet och 50% mopsmentalitet, gener fungerar inte på det sättet. Vi kan få en hund som ser ut som en mops med fungerar som en tax. En hund vars mamma är hälften schäfer och hälften labrador och vars pappa är bara labrador kan få ett psyke efter mammans lilla schäfergen.

Det finns också vissa blandningar som kan få väldigt motstridiga känslor i kroppen då de raser som finns i hen inte stämmer överens så bra. Jakt och vall är ett bra exempel på två olika arbeten som säger emot varandra ganska så mycket. Kamp och vakt är inte heller en jättelyckad kombo. Detta kan leda till ökad stress hos vår hund om vi inte vet hur vi ska hantera det.

Om en vill ha en blandras så tycker vi att det är viktigt att en ändå försöker kolla upp så mycket som möjligt hos avelsdjuren. Välj en kull vars föräldrar inte bara har gjort en hälsoundersökning hos veterinären och fått UA, utan kolla upp de olika raser som finns i föräldradjuren på SKK och läs igenom RAS, och se till att föräldrarna har gjort de testerna. Ögonlysning, patellakoll, höftleds- och armbågsröntgen, se till att föräldrarna inte har några allergier eller hudåkommor. Se till att träffa båda föräldrarna, se till så att valparna har det rent och snyggt i valplådan och att de verkar ha det bra. Och kanske inte bara för din egen och din framtida hunds skull, utan också så att de som inte är seriösa med sin avel inte får löning för det.

Jag tror vi försöker säga att oavsett om du ska skaffa en blandras eller en renras så ska samma krav gälla, samma hälsokoller, mentaltester och kriterier.

En måste också tänka på vad det är en stödjer för slags avel. Det finns ett otroligt överskott på vissa blandrasvalpar, även vuxna blandraser som omplaceras. De kullar som tas för pengarnas skull är såklart de kullar som oftast är mest utsatta. Kunskapen kring avel och genetik är oftast väldigt låg, hälso- och mentalkoller har inte gjorts, valparna tas inte alls eller minimalt till veterinären efter födseln. Och det är alltid hundarna som får dra det kortaste strået. Allergier, dåliga höfter och armbägar, patella, eksem, demodex. Detta gäller såklart all dålig avel, renrasigt som blandras.

Finns det verkligen ingen legitim blandrasavel?
Det kan inte vi svara på. Det är upp till var och en. Vi vet att blandrasavel används en del i jakt, en vill få fram en speciell sorts jakthund och korsar raser. Jag som sitter och skriver detta har en fantastisk blandras. Frisk, stark, mentalt stabil, sånär på arbetsvillig, lugn, ostressad, men jag har också haft en sådan otrolig tur. Charlies föräldrar var röntgade och utan hudåkommor, något rasen ofta har problem med. Jag har haft en sådan otrolig tur med Charlie, och jag känner folk som har köpt hund på samma sätt som jag och det har fått förödande konsekvenser med veterinärbesök efter veterinärbesök, stressproblematik, och det är inte sällan det har slutat med att hunden har fått somna in.

Blandraser är ju oftast friskare än renrasiga hundar, stämmer inte det?
"Många gånger hörs argumentet att blandraser är friskare än rashundar men det finns det inga vetenskapliga belägg för. Vad som däremot är klart är att eftersom mycket av blandrasaveln sker utan att föräldradjuren har kontrollerats är det svårare att förutse vilken risk valparna har att drabbas av diverse sjukdomar."

Så skriver SKK om blandraser. Svaret är dock inte så lätt då blandraser kommer i så många olika konstallationer och då de inte bokförs i statistiken på samma sätt. Det handlar mycket om efterfrågan och popularitet hos rasen och hur pass många det är som avlar på en och samma rastyp. Ju mer vi avlar på en viss typ av hund desto fler individer får problem och statistiken går upp, speciellt inom blandrasaveln då sjukdoms- och mentaltester ofta uteblir.

Blandraser av första generationen (renras + renras) är oftast friskare, ja. Om vi blandar två vitt skilja genuppsättningar får vi en friskare hund då det krävs dubbla anlag för att sjukdomar ska uppstå. Om vi däremot avlar vidare på en första generationens blandras så blir hundarna oftast sjukare och sjukare. I och med att hunden har genuppsättning från två olika raser, alltså ett gäng enkla anlag, är det större risk att vi parar hunden med en individ som har samma enkla anlag. Ju fler led vi parar, desto fler gener som svarar på varandra. Om vi dessutom parar vår förstagenerationsblandras med en hund av liknande ras så är det väldigt stor risk att generna motsvarar varandra och hunden blir sjuk.

Om vi köper en blandras från föräldrar som inte är hälsokollade så är det alltid ett lotteri. Om vi köper en blandras från kollade föräldrar så kan vi ha ett hum om hur vår valp kommer att växa upp till, men vi måste komma ihåg genetikens nyckfullhet och att vår labbevalp med lite schäfer i sig kan växa upp till just en schäfer.

Vi måste också tänka på att vi blandar två olika sorters raser med olika problematik och genbas, och att våra valpar får både de bra och de dåliga generna från föräldrarna. Två raser som har väldigt skilda rasbunda sjukdomar får valpar med anlag för alla dem sjukdomarna, och om de paras vidare på är det stor risk att en råkar para hunden med någon som bär på en av de sjukdomsgener som finns.

Detta blev ett långt och krångligt inlägg. Kontentan av det hela är att ställ höga krav på din uppfödare, oavsett om hen föder upp renraser eller blandraser.